Det är inte du, det är han

Den här texten publicerades ursprungligen i tidskriften Bang (1/2018). Eftersom Bang numera är nedlagd lägger jag upp den här.

Det är inte du, det är han

Det är inte du, det är han

Du är inte världens mest uppstyrda människa, men du har hittat sätt att klara dig på. Du stjäl kläder från tvättomaten, du snyltar fika i stödgrupper, du har humor. Du har din shit together. Du har en pissdag så du tar en näve benzo. Du hittar numret till en man du träffat i en av stöd­grupperna. Han hade lika lite rätt att vara där som du. Du har inte sett honom på länge. Han var en tönt, men ändå lite intressant. Ni hade ju uppenbarligen ett gemensamt intresse i att nästla in er i andras smärta.

Du har tagit en näve benzo. Du ringer honom. Han kommer över och ni rusar ut hand i hand medan väl­menande poliser skriker åt din dörr att det finns mer att leva för. När han lagar mat i sitt kök säger du att han måste hålla dig vaken hela natten. Han är fantastisk i sängen. På morgonen kommer du ut i hans kök. Han undrar vad du gör i hans hem. Han ber dig att dra. Du tycker att han beter sig illa, men du är inte särskilt förvånad. Det är inte första gången du är med om något liknande. Du fortsätter träffa honom.

Fight Club är en intelligent film, med solkig ironi i sina många bottnar; mellan figurerna, i filmens handling, i filmens budskap, i den verkliga världens mottagande. Fight Club tar manligheten, paketerar om den, säljer den tillbaka till männen och de köper det. De kastar sig över den som fettsugningsklinikens kunder kastar sig över Paper Street Soap-tvålen. En film om genus och toxisk maskulinitet kärt omfamnad av män som aldrig skulle kännas vid att genus och toxisk maskulinitet är riktiga ord. En dystopi om en man som blir en fånge i sin egen kritik av samhället, hyllad av män som framför samma kritik på Reddit.

Brad Pitt med Brad-Pitt-i-Fight-Club-kroppen som frågar sig om en kalsongmodell ser ut som en riktig karl. Första gången man ser filmen blir vändningen ett slag i magen. De är samma person. Andra gången man ser filmen fattar man inte hur man kunde ha missat det. Det sägs ju rakt ut. En annan vändning som är uppenbar när man väl insett den. Som sägs rakt ut. Det är Marla Singer som är huvudpersonen. Minuter in i filmen säger Berättaren ”And suddenly I realize that all of this; the gun, the bombs, the revolution…has got something to do with a girl named Marla Singer.” Han inser det då. Många inser det aldrig.

***

Du jobbar på kontor. Du hatar ditt liv, du har inga vänner, du kan inte sova. Du går i stödgrupper där du inte har att göra. Du kan sova igen. Hon kommer in. Hennes livsfilosofi är att hon kan dö i vilken stund som helst. Hon går över alla gränser, hon bär solglasögon inomhus och kedjeröker. Hon klär sig i kläder som ingen rimligen borde kunna bära upp. Hon lever sitt liv, hon har inte gjort dig något. Du hatar henne intensivt, bara för att hon är hon.

***

Detta är standardanalysen av Fight Club: Pojke hatar sitt liv. Pojke möter flicka. Pojke vill ha flicka. Pojke kan inte få flicka om han är Edward Norton. Pojke blir Brad Pitt. Pojke får flicka. Pojke har inre kamp. Pojke dödar alter ego för att förenas med flicka i sund relation.

I don’t think so.

***

Din lägenhet har just brunnit ned, du har inga vänner, du har ingenting. Du är ingenting, nu när dina saker har kastats ut genom fönstret. Du har ingenstans att ta vägen. Du har numret till kvinnan från stödgrupperna, du ringer henne, men när hon svarar lägger du på. Du vill inte höra henne, du vill inte ha henne, du vill inte vara med henne. Du vill vara henne, och nu har du din chans.

***

Att läsa analyser av Fight Club är att häpna åt filmens förmåga att samspela med den manliga blicken och den manliga publiken. De är hjältarna i filmen, hon är flickan – som vet för mycket, som intygar Tylers virilitet, som komplicerar saker. Marla Singer beskrivs som ett psykfall, ett mysterium, en gåta att lösa. Det finns ingenting mystiskt med Marla, allt sägs rakt ut om man utgår från att hon är en egen person med egen vilja och egna upplevelser. Men publiken gör det lika lite som Berättaren.

***

Du känner på dina bröst. Du tror att du har en klump, det är cancer, du kommer dö. Du är inte rädd för att dö och du är livrädd för att dö… Och i den stunden ringer du mannen du träffar. Han som stundtals välkomnar dig, stundtals avvisar dig. Stundtals är en oöverträffad älskare, stundtals lite tafatt och gullig, stundtals en iskall psykopat. Som håller på med något våldsamt, men som inte har varit det mot dig, i alla fall inte fysiskt. Han kommer över. Han är snäll. Idag är han snäll och lugn och förstående. Du blir förvånad. Du blir rörd. Han tar på dina bröst, men verkar inte vilja ha sex denna gång. Eller älska, vad han nu än kallar det. Du pussar honom ömsint på kinden. Du vet inte hurdan han kommer vara nästa gång ni ses.

***

Så talar Tyler Durden när Berättaren inser att de är samma person: ”All the ways you wish you could be, that’s me. I look like you wanna look, I fuck like you wanna fuck, I am smart, capable, and most importantly, I am free in all the ways that you are not.” Det hade kunnat vara något berättarrösten sade i början, då filmen fortfarande är inne på stödgrupper och sömnproblem, om Berättaren hade behövt förklara varför han hatar Marla. I vår kultur får vi ingen vägledning i hur en man ska göra om han råkar få en kvinna som förebild och inte som potentiell erövring. I vår kultur får vi ingen vägledning i att känna igen det när vi ser det hända. Berättaren, denna kontorsråtta, som aldrig i sitt liv tänkt en egen tanke, var skulle han fått Tyler Durden ifrån om inte kvinnan i stödgruppen för personer med testikelcancer? Berättaren har inte lärt sig att tänka själv, och när han ser upp till en person för just hennes förmåga att göra det blir hans version bara en fantasilös förvriden kopia. Det är samma kedjerökning, samma solglasögon, samma päls, samma nihilism. I en manlig version blir vissa saker förstås annorlunda. Marla vänder sin dödslängtan inåt, Tyler vänder den utåt. Marla är självdestruktiv, Tyler har sönder allt i sin väg – Jared Letos vackre blondin, en VW-bubbla, skyskrapor, Marla Singer.

***

Det är något som inte stämmer, och du vet inte riktigt om det är du eller han. En morgon är han snäll, han säger att du kan stanna kvar en stund. Du försöker ta upp det, för det är ju inte så att han kommer ta upp ett snack om er relation. Han tvärvänder igen. ”Detta samtal är slut”, säger han iskallt. Du är inte förvånad. Du går. Det är hopplöst att stanna, det var bara dumt att ens för­söka ta upp ämnet. Det var bara dumt att förstöra en sällsynt trevlig morgon.

***

Det framställs komiskt hur Tyler Durden och Berättaren behandlar rekryterna till sitt terroristprojekt. Hur de utstuderat bryter ned dem i tre dagar (”du är för… blond!”) för att sedan släppa in dem i gemenskapen. Hur hjärntvättade de blir av att aldrig veta var de har ledaren, att alltid vara bered­da på att varje fråga är en kuggfråga, att aldrig veta vem Tyler egentligen är för tillfället. De får förhållningsregler, de får order och de håller sig slaviskt till att den första regeln i Project Mayhem är att inte ställa frågor. Det är en säkerhet att hålla sig till regler, så att man inte råkar göra fel, så att man inte råkar göra honom förbannad. Marla erbjuds aldrig den generosite­ten. Hon får aldrig förhållningsregler, hon blir inte insläppt efter tre dagar, hon har inga att dela förvirringen med. Vi som tittare får aldrig lyxen att få samma facit för hur absurd hennes situation är som vi får när Berättaren inser hur konstiga hans frågor om Tyler Durden måste sett ut för källarklubbens deltagare. Det är så lätt att sympatisera med Berättaren. Trots att han har hatat Marla utan anledning från första stund han såg henne. Trots att han aldrig försökt förstå varför hon är så hispig kring honom. Han kunde ha frågat, förstås, men det är enklare att tänka att hon helt enkelt bara är en knäpp brud, inte att han gjort henne till sådan.

***

Du har träffat mannen i över ett år. Du har verkligen försökt. Du går hem till honom och han står utanför, i kallingar, med en spritflaska i handen, han säger ”jag är inte hemma”, och du känner att gränsen är nära. Du kommer förbi en gång till. Hans svartklädda vänner slår dig med en kvast. Gränsen har passe­rats. Du måste bort. Du borde ha stuckit för länge sedan. Du svär att det är slut. Han jagar ikapp dig på gatan och du försöker komma loss. Du går med på att prata. Han säger att han verkligen bryr sig om dig och du är så nedbruten av detta år att du blir rörd. Han var ju också fin ibland, jätte­fin. Och kul, jättekul. Du sansar dig. Han är det värsta som någonsin hänt dig, och det har hänt dig mycket. Han övertalar dig att sätta dig på en buss. Du gör vad som helst bara du slipper honom.

***

Bland allt Tyler kallblodigt utsätter andra för förtjänar även denna att nämnas: Han vet att Marla i över ett års tid har träffat två olika personer, och att han har varit otrevlig mot henne när hon agerat därefter. Han har allt han behöver för att förstå vad det måste ha inneburit för henne. Hon ger honom 30 sekunder. Han berättar att han har varit konstig men att han har kommit att inse att han faktiskt verkligen tycker om henne. Det finns ingen hänsyn i detta, bara ett försök att bli av med skuld, att få fram sina egna käns­lor utan att ta i beaktande vad det gör med hennes. Det finns ingen förståelse för att detta bara är en fortsättning på mardrömmen hon försöker att bryta sig loss ifrån.”You know how they say you only hurt the ones you love? Well, it works both ways” säger berättarrösten i början och slutet av filmen, och det spelar ingen roll att han faktiskt egentligen gillar Marla rätt mycket. Det är ingen förmildrande omständighet för hur illa han gjort henne.

***

De som kidnappat dig drar ut dig från en hiss i en nedsläckt kontorsbyggnad. Du ser honom. Han, igen. Du är så förbannad, så lack. Han håller en pistol i handen. Han är själv skjuten. Han sköt visst sig själv. Han är obrydd. Han bossar runt de svartklädda männen. För två år sedan visste du att du skulle dö och ditt liv var ditt. För två år sedan var du smart, kapabel, fri.

Du slutar kämpa emot.

Du står hand i hand med mannen du försökt lämna. Skyskrapor kollapsar framför ögonen på dig, och du vet att det på något sätt är han som gjort det. Han säger att du mötte honom i en underlig period i hans liv. Du har ingenstans att ta vägen.