På 1990-talet kom man på ett sätt att dela upp människor i fyra kategorier. 20 år senare använder människor över hela världen fortfarande sig av de fyra kategorierna och känner igen sig själva och sina bekanta i dem. Jag måste erkänna att jag inte är så insatt i originalkällorna, men jag är rätt säker att jag är en Samantha.
Jag tänker bespara er en redogörelse för varför evolutionen har utvecklat förmågan att dela upp människor i grupper, utan bara konstatera att människor tycker att det är roligt och givande att sätta sig själva och andra i fack. Man vill gärna vara speciell, men att hitta en etikett som passar in på en själv kan för många kännas bekräftande och ge en känsla av att världens pusselbitar faller på plats.
Under min tid som psykolog har det gått trender i etiketter som personer hittar. När jag var nyexad blev introvert ett begrepp som gick från att vara ett ord jag gått genom under personlighetskursen till något som alla pratade om, i sviterna av Susan Cains TED-Talk (jag kan inte riktigt förklara varför Maria Svelands vänner hakade på först 2018). Några år senare började patienter föreslå att de är HSP, ofta med en försiktig bisats om att det kanske inte är en vetenskaplig term. Sommaren 2018 vältrar psykologsverige sig i att även utomstående börjat tycka det är coolt att kalla Omgiven av idioter för trams (Filter har, sin profil trogen, publicerat en artikel som heter Omgiven av idioti och får läsaren att känna sig smart). Omgiven av idioter säljer dock som smör och jag är inne på tredje veckan av att vara sur på mamma för att hon sa att jag är typiskt gul.
Så vad säger jag till patienter när de säger ”Jag tror också att jag är HSP… det kanske inte är ett riktigt begrepp?”
Jag säger:
”Nä, men det verkar betyda något för dig. Hur ser det ut för dig?”
Och vad hade jag sagt om jag var mer intresserad av att förklara min syn på den här typen av kategoriseringar, snarare än att lära känna min patient och få hen att må bättre?
Då hade jag svarat såhär:
”Nä, det är inte en vedertagen psykologisk term, inte heller en diagnos. Men det kan ändå kännas väldigt rätt för en person att hitta en så träffande beskrivning för hur man funkar. Ungefär som att ett vem är du i Sex and the City-test kan vara pricksäkert och i sammanhang faktiskt säga något om dig. Du förstår precis vad din kompis menar när hon säger ”Nilla är en sån Samantha”, men du skulle kanske trots det inte fäster så stor vikt vid den etiketten.”
”Problem med Sex and the City-testet skulle uppstå om du blev väldigt bestämd om att de fyra huvudpersonerna utgör de fyra mänskliga typerna och att den uppdelningen är lämplig för alla och i många olika situationer. Att din kompis Nilla blev Samantha känns kanske helt rätt om man ska välja mellan de fyra typerna, men man skulle kanske fått ännu mer träffsäkert svar om man gjorde vem är du i The Wire-test istället. Men det får ni ju inte veta, för ni körde på SATC för hela slanten.”
”Det skulle bli ett problem om din kompis Nilla gjorde testet, fick Samantha som resultat, och det ledde till att ni började behandla kompisen mer som Samantha i SATC än som Nilla. Att ni uppmärkammade alla Samantha-lika saker Nilla gjorde, men blev tveksamma eller bortförklarade de gångerna som Nilla gjorde något mindre Samantha-likt. Kanske till och med sade att det inte var Nilla-likt att göra så.”
”Och tänk nu om det här testresultatet skulle spridas över andra områden i livet är era gemensamma vinkvällar. Som att Nilla skulle förväntas vara typisk Samantha även när hon är på lönesamtal, på sin kusins begravning eller försöker låna en bok på biblioteket. Och tänk om ni förvåntade er att alla andra som känner Nilla – från Nillas mamma till Nillas ex-sambo från för tio år sen – skulle klassa henne som en Samantha.”
”Det skulle vara konstigt, men det skulle de flesta inte göra, även om Nilla är så så så 100% spot on Samantha i ert gäng. Men ibland använder man bedömningar av ungefär samma allvarsgrad i seriösa sammanhang. Som i arbetslivet, till exempel, där en sådan kategorisering kan avgöra om man får ett jobb eller inte, eller hur ens kollegor uppfattar en.”
”Så jag har som psykolog verkligen inget problem med att du känner att du hittat rätt i HSP, eller att du är en grön person, så länge du ser den som en behändig beskrivning och inte som en vetenskaplig modell. En sådan etikett kan kännas helt rätt och intuitiv, men ändå vara ungefär lika seriös som ens resultat i ”vem är du i Sex and the City”. Det betyder inte att det är fel att känna att det är träffande, och att använda det i sin egen förståelse av världen. Men det betyder inte heller att de platsar på en HR-avdelning eller i ett diagnossystem.”
”Ska vi boka en ny tid? Nästa jag har är… femte september, 14:00.”
Tanja Suhinina 