Monogamism

Jag har tänkt och skrivit om ickemonogami i säkert två decennier. Under den tiden har jag flitigt använt ordet monogaminorm eller mononorm när jag beskrev majoritetssamhällets inställning till monogami. Det stämmer verkligen att monogami är norm, man förutsätts vara monogam, lagstiftningen är utformad efter det, icke-monogami väcker förvåning och förvirring i sociala sammanhang, och mpnga saknar ett språk för att beskriva relationer som inte är monogama. (Det är på sin plats att påpeka att det som är normen egentligen är seriell monogami, men vad det innebär tar jag hellre upp i ett annat inlägg)

Shu Katt – en låt som skulle vara konstig om vi inte hade monogamismen

Det beskriver mycket av hur samhället behandlar monogami, men inte allt. Därför var jag otroligt nöjd när jag 2016 stötte på begreppet monogamism i Eric Andersons (läsvärda) bok The Monogamy Gap. Monogamism enligt Anderson är inte primärt att se monogami som norm, som det vanliga, bekanta och bekväma. Monogamism är att se monogami som en ideologi där monogami ses bättre, mer önskvärd och högre stående än andra relationsformer.

Mononormen får ickemonogama att känna sig osedda, uteslutna och konstiga. Monogamismen får ickemonogama att känna sig onda, trasiga och värda förakt

Only girl in the world – en låt som skulle vara obegriplig utan monogamismen

Att ha båda begreppen tillgängliga gör den monogamins påverkan på samhället och kulturen mer begriplig. Det passar in i mononormen att man har överger en parrelation innan man påbörjar en annan, men det är monogamismen som styr att det anses rimligt att närmast försöka radera exens existens ur sitt förflutna. Det passar bra in i mononormen att sjunga att man inte är intresserad av någon annan än sin älskade, men det är monogamismen som innebär att det också innebär att personen är ett riktigt föredöme. Det är monogaminormen som gör att man blir bjuden till vänners bröllop med +1, men det är monogamismen som gör att man uppfattar det fint att man förklarar sig vara en one woman man.

Att skilja på mononorm och monogamism kan också göra det tydligare hur man ser på ickemonogamins framtid och ickemonogamas förhoppningsvis ökade möjligheter att vara sig själva. Även i ett mononormativt samhälle skulle man kunna minska monogamismens inflytande och göra monogamin till något vanligt men inte för den sakens skull överlägset. Likaså skulle monogamismen kunna förekomma i ett samhälle där monogami inte är norm, på samma sätt som personer med avvikande ideologier kan existera i länder där en viss ideologi styr.

Att skilja på mononorm och monogamism gör det också lättare att sätta fingret på vad som skaver med vanliga argument när monogamins särställning ska hävdas. Ja, det kanske alltid kommer vara så att de flesta vill vara monogama. Men det betyder inte att dessa personer behöver se sina relationspreferenser som något som gör dem goda människor. Att vara en one woman man kan ju egentligen lika gärna tolkas som att man är en känslomässigt begränsad person som helst enkelt inte klarar av att hantera mer än en relation åt gången.