Myter om flersamhet som din terapeut (kanske) tror på

När jag läste på psykologprogrammet ingick det att gå i terapi. 50 besök skulle man gå, hos en och samma terapeut. 35 besök in visade det sig att min terapeut inte alls var så chill med min flersamhet som jag hade trott. Ni kan ju tänka er hur kul det var att gå de resterande 15 gångerna. Men det var ändå ok, jag gick ju mest till honom för att få examen. Många år senare mådde jag faktiskt dåligt och behövde professionell hjälp. Jag var då själv psykolog, jag hade jobbat i flera år, ändå var jag dagarna innan orolig. Jag behövde stöd och jag var rädd att bli dömd och sviken. Jag hade tur med psykolog och kunde prata om mitt livstrassel utan att vara orolig att få rådet att bli monogam. En otrolig lättnad i en stund då jag var som mest sårbar!

Och det var ändå jag, en psykolog trygg i sin flersamhet. Tänk då hur rädd man kan vara inför att möta vården om man är en hel vanlig människa som inte är lika trygg i sina relationsval! Tyvärr vet vi att många flersamma bär på den oron och ofta låter bli att berätta för vården om hur relationerna egentligen ser ut. Vaksamheten inte är obefogad – ickemonogama råkar ut för dåligt bemötande från professionella.

Varför blir det så? Ibland beror det på fördomar, ibland okunskap, ibland har man verkligen försökt läsa på men världen är monogamistisk och det blev ändå knas. Oavsett kan det påverka dig negativt i egenskap av klient. Här är några vanliga problematiska idéer som samtalspersoner av alla dess slag kan komma med. Varsågod att använda det här som du vill. Kanske för att stilla en oro insatt i dig av en välmenande person i Odd Molly. Kanske för att våga be att byta behandlare. Kanske för att kunna förklara för din snälla kurator vad det är som skavt hela tiden.

Det är något fel på din anknytning.

Anknytningsteorin är en teori som kopplar hur man knöt an till föräldrarna som barn till hur man i vuxen ålder närmar sig andra människor. Teorin är inte utan sina kritiker, men används av professionella. Det är någon sorts tradition att just anknytningsteorin används som argument för att det bara går att ha en kärleksrelation i taget. Det finns dock egentligen inget i teorin som förhindrar en från att kunna knyta an till flera. Forskningen som finns visar ingen skillnad i anknytningsstilar mellan monogama och ickemonogama.

Man kan inte ha riktigt djupa och nära relationer om de inte är monogama.

Shoutout till min första psykolog som för övrigt aldrig svarade på mina mail och samtal om journalkopior så vad vet han ens om djupa och nära relationer. Hur som, det finns ingen anledning att tro att verklig intimitet endast kan uppnås i monogama relationer. Enligt studier är människor lika nöjda i tvåsamma och flersamma relationer, så du kommer nog vara mest nöjd om du lever som det känns meningsfullt för dig med människor du kan vara dig själv med.

Hur ska barnen veta vem som är deras föräldrar?

Flersamma förökar sig på samma sätt som tvåsamma.

Ok touché, men barnen kommer bli förvirrade och må dåligt av att ha alla sina föräldrars partners runt sig under uppväxten.

Under större delen av mänsklighetens historia har barn vuxit upp i små samhällen där alla kände alla, tätt omgivna av släkt och annat löst folk i olika åldrar. Om barnet har en grunduppsättning trygga vuxna som älskar barnet villkorslöst är snälla extra vuxna inget problem. De kan laga middag medan man leker med pappa. De kan skjutsa en till baletten. De kan lära en att fläta utbakade flätor.

Och så behöver man inte ens träffa alla som ens föräldrar tycker om.

Du som vill vara ickemonogam måste vara ytterst ytterst jättejättenoga med att på alla sätt och vis se till att dina partners vill vara ickemonogama med dig, så att de inte egentligen känner att de vill vara monogama men inte vågar säga något annat för att de är rädda att förlora dig…

Det är lätt att hamna i den här fällan med tanke på att även tongivande polypositiva böcker hamnar där. Och givetvis bör du visa hänsyn och förståelse för dina partners. Kom bara ihåg att du förtjänar samma förståelse, engagemang och uppmärksamhet. Om du exempelvis hamnat i parterapi för att du vill öppna upp din monogama relation är det viktigt att komma ihåg att din partner kanske blir ledsen eller rädd, men det innebär inte att du är en ond människa med orimliga idéer. Flersamhet är inte i sig mer skadligt, hänsynslöst eller elakt än tvåsamhet. Ni vill olika i en relation, och det är jobbigt, men ni är två vuxna människor och behöver vara snälla mot varandra.

Du är för svartsjuk/känslig/mänsklig för att vara polyamorös.

Återigen, även pålästa och välmenande människor kan hamna här. Det finns en tendens att få polyamori att låta som en relationsform för extra upplysta individer som kunde ha blivit jediriddare, men också ville få ligga. Hur skulle det se ut om vi ställde samma krav på monogama? (Ganska absurt, faktiskt.) Självklart blir det lättare att ha förhållanden om man är stabil och har koll på sitt känsloliv, men monogami är ingen barnbacke och flersamhet är ingen svart backe.

Du är egentligen en relationsmissbrukare.

Till att börja med är relationsmissbrukare inte ens ett riktigt begrepp. Men om det var ett riktigt begrepp skulle det betyda att man har relationer på ett sätt som är 1) skadligt och 2) av fel anledningar. Givetvis går det utmärkt att ha dysfunktionella och destruktiva ickemonogama relationer, men det är fullt möjligt att ordna det i exklusiva relationer med. Om din terapeut kallar dig relationsmissbrukare för sånt som monogama gör hela tiden så är det befogat att dra i nödbromsen.

Du är egentligen en sexmissbrukare.

Sexmissbrukare är inte heller ett riktigt begrepp. Nåväl. Eftersom sex ofta anses vara lite ofint blir det lätt att försvara sin flersamhet med att det är faktiskt inte sex det handlar om. Det är en beprövad strategi i HBTQ-världen när man vill få lite acceptans av majoritetssamhället. Städa bort sexet, lyfta fram kärlek och familj, och vips har man blivit rumsren och får ha rättigheter. Det är en begriplig strategi, och jag tänker inte döma dig om du använder den vid behov, men jag vill bara väldigt tydligt poängtera att DU FÅR TYCKA OM SEX OCH TYCKA ATT SEX ÄR VÄRDEFULLT OCH HA DET SOM DRIVKRAFT I DIN FLERSAMHET.

Monogami är naturligt för människan.

Nej. Nej nej nej. Nej, bara nej. Det är så många nej, jag vet inte vilket nej jag ska börja med. Ett nej är att i det mån man kan säga att människor är ”gjorda” för något så är vi inte gjorda för monogami. Ett annat nej är att det som kännetecknar oss som art är att vi är väldigt sociala och anpassningsbara, så hur personer väljer att ha sina relationer beror väldigt mycket på omständigheterna. Ytterligare ett nej är att vi är generellt väldigt bra på att ignorera vad som är ”naturligt” när det kommer till vår bekvämlighet och val i livet, så även om monogami var naturligt så skulle det inte vara en anledning att leva monogamt. (Vad är ett bra anledning i dagens Sverige? Att man vill är en bra anledning.)

Och du, om någon (terapeut eller inte) tar upp svanar som argument kan du berätta att Tanja Suhinina skrev en uppsats om monogami en gång, läste på mycket om djurriket, och hälften av marginalanteckningarna i artiklarna hon använde som källor var ”fåglar är jävla slampor”. Idén om monogama fåglar kommer till stor del från önsketänk hos forskare förr i tiden. Jag är hemskt ledsen om det här förstår din terapeuts dag, men svanar är körda. Talgoxar ligger runt (det här är roligare på engelska). Pingviner är vider. Och du är en vacker unik individ som är värd att få lite terapi som inte får dig att känna dig dålig helt i onödan.