Blogg, Uncategorized

Draw the line

draw the lineEn bra sak med att vara impulsiv är att man ibland får saker hem som man tydligen hjälpte till att samla in pengar till tidigare. Som nya svenska serieantologin Draw the line om #metoo. Tack Tanja i maj. Fortsätt så. Det är uppenbart att det var bråttom att få boken färdig, och även om första #metoo-vågen har ebbat ur så kommer boken rätt i tiden för diskussionen som startar nu, när män vars karriärer dödförklarades i vintras kommer tillbaka igen efter en kort rampljusexil.

Min första känsla när jag lägger ned boken efter att ha tagit mig genom samtliga serierna är en viss besvikelse. Det är inga större fel på någon enskild berättelse, men helheten landar ganska platt. Det är något gymnasialt över serierna, som skapade av personer i en tid i livet där man redan är vuxen och kapabel, men fortfarande har råd att hålla fast vid att världen är enkel, skurkarna onda, lösningarna enkla och just ens egna historia är viktig. Det hänger delvis på att serierna är samlade på ett ställe, liknande historier och funderingar upprepas tills läsaren tröttnar –  för kulturupplevelsen blir antologiformatet snarare en svaghet än en styrka.

Men så är ju denna antologi inte bara en kulturgärning utan även en del i en rörelse där det privata i högsta grad är politik. En rörelse som byggdes upp att det visade sig att alla kvinnor har mängder av historier att berätta, historier som är så snarlika att en modern Joseph Campbell skulle kunna bygga #metoo-monomyten – en gränskränkning, ens egna skam, man förstår inte ens riktigt att det som hände en var fel men det sätter spår och det känns, man pratar med vänner, vänner stöttar, man kan någonstans ana en ny värld där det finns vedergällning, och rättvisa, och där skammen hamnar hos rätt person.

Draw the line kan bli ett intressant samtidsdokument som vittnar om de första stegen i att skapa ett nytt berättande där främst kvinnors utsatthet får det utrymmet som den spelar i verkliga kvinnoliv – idag blir det lätt att flashbacks till sexuella övergrepp mest blir kittlande och lata försök att ge djup i film och skönlitteratur. Än så länge är post-#metooberättandet i sin linda. Det är svårt att göra konst av erfarenheter, det tar för det mesta tid och avstånd innan man kan forma essensen till något som blir mer verkligt än verkligheten.

Och samtidigt finns det förstås ett värde i att känna igen sig, #metoo:s storhet låg ändå i att det inte längre gick att bortse från att alla har något att säga #metoo om. Jag känner flera av skaparna privat och det är talande hur lite förvånad jag är att läsa deras berättelser, trots att jag aldrig hört dem förut. I stort och smått känner man igen sig i många av serierna, som mest smärtsamt när ”skurkarna” inte är några uppenbara fula gubbar eller grabbiga snubbar eller män med makt utan en snäll och fröstående partner, en chef som råkat trigga en, mammor som möjliggör och uppmuntrar, en själv som försvarat förövare.

Det är också med blandade känslor jag ser på drömmarna om en värld efter #metoo. Lisa Medin och Daria Bogdanska gör var sin hämndfantasi. Medins berättelse om en kvinna som får nog av trakasserier på arbetsplatsen och läcker dem till media känns övertydlig och förenklad tills man ser att den skildrar hur världen borde vara. Det borde ju vara självklart att om folk är uppenbara as på ens arbetsplats och man lyckas dokumentera det och läcka ut till pressen så kan man få fira med champagne. Alla som inte är födda igår vet dock att i verkligheten möts sådana visselblåsare av misstro, hån och hat (som givetvis, precis som i serien, skulle till stor del handla om personens kropp). Bogdanskas koncisa bidrag är också en dröm om en enklare värld där huvudpersonen gör det som de flesta nog drömt om – bemöter tafs med lättillgängligt och begripligt fysiskt våld. Malin Skogberg berättar en saga där gärningsmannen helt enkelt blir irrelevant och fokus hamnar på kvinnlig gemenskap, medan Stef Gaines blir lycklig av en möjlig värld där en man som kommer fram till en när man väntar på bussen faktiskt bara vill kolla att man mår okej.

Våra drömmar är så små, och ändå är det just nu så svårt att tro att de kommer att besannas under vår livstid.

Står Draw the line sig som ett kulturellt verk utanför sitt sammanhang? Nä, inte riktigt. Behöver Draw the line stå utanför sitt sammanhang? Nej, verkligen inte. Antologin är ett barn av sin tid, och i den egenskapen är den träffsäker, angelägen och välgjord.

Du kan köpa Draw the line på exempelvis Adlibris eller Bokus och säkert även i din närmaste fysiska seriehandel som du vill rädda från att bli utrotad av internetjättarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s