Blogg

Vad jag som psykolog tycker om Jordan Peterson

jbp
Vad undertecknad läste i kön till Star Wars Episode I. Precis som min mottagnings namn är det något avslöjande om hur undertecknad förhåller sig till att Peterson tycker att myter är viktiga.

I somras insåg jag att det fanns en person som heter Jordan Peterson och att han är något av ett fenomen. Jag blev nyfiken på honom. Vanligtvis är jag bra på att inte sätta in mig i saker bara för att de är en snackis, men han var också psykolog och jag kände att jag kunde hoppa på just den. Jag läste 12 Rules. Jag lyssnade på hans podcasts. Jag skaffade mig åsikter. Dessa har blivit mer aktuella nu när han är på sverigebesök.

En del människor har frågat mig vad jag som psykolog tycker om Peterson. Var så goda!

Hans tolv regler kommer förmodligen leda till ett bättre liv

12 Regler blir ofta fnyst åt med motiveringen att den innehåller banala råd som att bädda sin säng. Medan Peterson gör det lätt att hitta saker man kan fnysa åt måste jag verkligen hävda att själva råden är bra. Att följa dem kommer förmodligen göra ditt liv bättre och dig till en bättre människa. Ett problem med självhjälpsböcker är dock tyvärr att folk sällan följer råden. Man nöjer sig med att läsa, få en aha-upplevelse och känna att nu jävlar är man på väg . Peterson är själv inte heller alltid så duktig på att följa sina råd, och det är ju bara mänskligt, men också ett tecken på hur medvetenhet i sig betyder ganska lite om man inte agerar på det.

Peterson snackar typ ACT

ACT står för Acceptance and Commitment Therapy och är en relativt modern terapiform som inte fokuserar på att minska det jobbiga, utan på att leva på ett meningsfullt sätt även om det innebär svårigheter. ACT är numera mainstream (att jag är ett fan märker man t ex på att jag gjort en liten sida om det tidigare) och det finns en del självhjälpslitteratur på svenska där du kan lära dig att använda ACT för att stressa mindre, få bättre relationer eller övervinna din flygrädsla.

Acceptance står i det här fallet inte för att visa att man tycker att något är bra  , utan att man nyktert erkänner att så är det. Commitment står för att att man, men det spelplanet som finns, röra sig i en riktning som är viktig för en. Även om det är tufft och man stöter på hinder. I ACT strävar man inte efter ett enkelt eller behagligt liv, utan efter ett meningsfullt liv, och man bestämmer själv vad som är viktigt för en. Att man själv har makt och ansvar för att välja riktning och gå i den betyder inte att man behöver bortse från samhället och strukturer. Som mörkhyad i Sverige kan man exempelvis behöva acceptera rasism (vilket inte betyder att man gillar det, utan att man erkänner att det finns och är en del av spelplanet man har att jobba med), men också sträva efter det man tycker är viktigt trots att rasismen försvårar resan. Petersons inställning till hur en bör leva sitt liv passar mycket väl till ACT:s ramverk.

Berättelser är viktiga

I kulturen jag kommer ifrån är litteraturkanon en närvarande och självklar del av ens världsbild. När jag pratar med ryskspråkiga förväntar jag mig att de vet vad brottet i Brott och straff är, att det är rimligt att recitera både Borodino och Eugen Onegin när man pratar om farbröder, och vad jag menar med Anna Karenina när någon står för nära plattformskanten. Jag tycker av många skäl att det är jobbigt att jobba på ryska, men jag blir alltid glad att jag äntligen får referera till kultur i terapirummet utan att känna mig som ett överlägset pretto.

Jag tycker att det är otroligt givande och i terapisammanhang rimligt att sätta det som händer i en kulturell kontext, men för att göra det behöver jag kunna ha förväntningar på vilka verk klienten kan tänkas känna till. Relativt nyligen satt jag med en stresspatient när jag insåg att den om sju feta kor skulle vara en fantastisk liknelse för att förklara hur man ska hushålla med energi. Jag hann bli glad innan jag kom på att man inte kan förvänta sig att folk kan Bibeln.

Jag upplever att i ryskspråkiga sammanhang är refererande ett naturligt inslag i hur man pratar, man hänvisar till något och räknar för det mesta med att den man talar med känner till det, det är ett sätt att finna gemenskap och förmedla mycket information på kort tid. I svenskspråkiga sammanhang upplever jag att referenser snarare ses som en signal på överlägsenhet, vilket är något man bör hushålla med som terapeut. Som terapeut i Sverige avundas jag Peterson för att han kan sitta och bre ut sig om Bibeln. Jag vill också. Men Sverige är ett land där man ryggar för litterär kanon, och därför har jag inga trygga verk.

Det är mycket möjligt att Peterson är en bra kliniker

På grund av en sväng förbi KTH i ungdomen har jag väldigt många vänner som jobbar med att skriva maskinkod, och när man frågar dem vad de tycker om med sitt jobb svarar de direkt ”problemlösningen!”. Det är något jag tycker om med mitt jobb med, hur mycket information man behöver hantera, och hur snabbt man behöver göra det. Som terapeut har jag allt detta pågående i huvudet samtidigt:

  • Vad klienten berättar just nu och hur hen berättar det
  • Vad jag redan vet om klienten
  • Andra klienter med liknande problem som jag har jobbat med
  • Psykologisk teori som jag kan matcha till det klienten berättar och har berättat, diagnoser och behandlingar
  • Allt annat som kan vara relevant
  • (Allt detta samtidigt som att jag utstrålar närvaro och engagemang)

Av det jag sett och hört av Peterson kan jag mycket väl tänka mig att han både är erfaren, engagerad och bra på att koppla ihop klientens situation med större sammanhang. Jag tror också att han har hög tolerans för dålig stämning, vilket är en väsentlig egenskap för någon som ska hjälpa människor att förändra sina liv. Jag hoppas innerligt att den raljerande tonen han har en tendens att ta till när han pratar om människor som gör något dumt (vilket en psykologs klienter tenderar att göra en del av) är något han lämnar utanför behandlingarna.

Läs något riktigt

Jag har lagt ner tid och energi på Jordan Peterson, eftersom han är en snackis. Jag kommer aldrig få allt detta tillbaka, och enda anledningen att det möjligen var värt det är att han faktiskt är psykolog, och det är jag med. Nu när det skrivs mycket om honom ser jag folk fråga vad de kan läsa eller lyssna på för att förstå fenomenet, och mitt råd är att man håller sig borta. Det är inte värt det. Tid du lägger på Peterson av nyfikenhet på hajpen kan du använda till att göra något mycket bättre.

Jag är övertygad att en anledning till att Peterson är omtyckt är att han refererar till sådant som är allmänt känt som Smarta Böcker. Man känner sig smart för att man läser någon som nämner Dostojevskij (och vet man inte vem det är så anstränger ju Peterson verkligen sig för att man ska fatta att det är en storartad rysk författare, precis som Solzjenitsyn). Den intellektuella överlägsenheten smittar liksom av sig lite. Fast man har inte läst Dostojevskij (eller Solzjenitsyn, eller Bibeln, eller Nietzsche, eller Milton), man har läst en lättsmält självhjälpsbok.

Om man har läst 12 Regler eller sett videor på YouTube och känner sig inspirerad – bra! Men det är bara början på resan, om man faktiskt verkligen vill utvecklas som person. Nu är det dags att börja jobba. Läs böcker som faktiskt kräver något av dig. Läs inte bara sådant som enkelt passar in i din och eller Petersons världsbild, utan även sådant som säger emot – och utgå från att andra vet sådant du inte vet. Hitta dina värden och sträva efter dem. Städa ditt hem. Ännu hellre – städa mitt hem. Det är kaos. Men kaos är ju feminint, och vem är jag att gå mot naturens ordning?

En reaktion till “Vad jag som psykolog tycker om Jordan Peterson”

  1. Hej!
    På din hemsida kan man läsa:
    ”Oavsett om du är nybörjare eller levt flersamt länge kan jag bemöta dig utan att döma, med kunskap och engagemang.”
    Jag tror dig inte.
    Hela ditt blogginlägg är fullt med bedömningar om Jordan Peterson, så att du skulle kunna avstå från att göra bedömningar om jag skulle komma till dig som klient – det är en psykologisk omöjlighet. Ditt blogginlägg visar tyvärr mer vem DU är, än vem JP är.
    Om jag skulle gå till en psykolog, så skulle jag välja en som är ödmjuk och öppensinnad. Tyvärr det blir inte till dig jag går…
    Med vänliga hälsningar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s