Neon Genesis Evangelion finns nu på Netflix, och hur förklarar man det ens? Få verk har samma laddning för mig som Eva har, få verk har en så självklar plats i mina referensramar kring att växa upp och känna igen sig i fiktion. Det skapar en del känslomässig förvirring när något som var topp mainstream inom det alternativa plötsligt dyker upp i den alla mainstreamaste kanalen – 20 år för sent.
För er som inte riktigt är bekanta med Evangelion kan jag kort förklara vad grejen handlar om. Det är en japansk tecknad serie på 26 avsnitt som kom 1995 och blev något av ett fenomen. På ytan handlar den om stora robotar som ska rädda jorden, vilket kompliceras av att de körs av fjortonåringar. Under ytan handlar den förstås om helt andra saker. Evangelion var bra, jävligt cool, lagom obegriplig, spännande och figurerna berörde. I väst fick den också sin status som animén man absolut var tvungen att se om man skulle kalla sig animéfan. Delvis förstås för att utbudet av översatt animé var begränsat, men kultstatusen skadades ju inte av att man inte riktigt förstod allt och därför lade ned timmar på att sitta på forum och nörda med vännerna.
Vad handlar Evangelion om då, om den inte enbart handlar om stora robotar som ska säkra människans fortlevnad? Det föga överraskande svaret är att den handlar om vad det innebär att vara en människa. Och vad det innebär att vara vuxen.
För en person utan animévana kan det te sig konstigt och kanske en smula töntigt att dessa frågor hanteras i en serie som inledningsvis mest går ut på att coola robotar slåss coolt. En västerländsk tittare är mer van vid drakar, zombies och sjukhusmiljöer som acceptabel inramning på allmänmänskliga våndor. Men det är förstås ingen slump att det är just komplicerade, enorma och svårstyrda människoliknande robotar som de unga piloterna styr i sin kamp att ta sig själva och resten av mänskligheten in i vuxenlivet.
Mechagenren har en lång och omfattande historia med flera viktiga verk som satt konventioner, utforskat och breddat. Som tittare kan man njuta av snygg design och häftiga fighter, men även reflektera kring var människan börjar och slutar, om ens mänsklighet är villkorad, och hur man som enskild person ska klara av att sätta gränser mellan sig själv och omvärlden. Relationen mellan piloten och maskinen är en parallell till att bebo en kropp som plötslig utvecklas från liten, mjuk och svag till bångstyrig, stor och mäktig. Mechagenren är som klippt och skuren för att berätta om vad det innebär att bli stor. Evangelion tar vara på såväl dessa möjligheter som den underhållningspotentialen i stora robotar som slåss mot monster.
Huvudpersonerna i Evangelion är fjortonåringar vars redan krångliga pubertet projiceras på en orimligt stor duk när de axlar ansvaret för mänsklighetens fortlevnad. De är ledsna, arga, rädda, kåta, skamsna, kära, glada, pmsiga, modiga och unga. De slåss och försöker klara sig i en svårbegriplig värld. De försöker förhålla sig till vuxna i sina liv, ibland med beundran men oftast med en distans – de vuxna fattar ju bara inte vad de unga går genom. Ni kanske förstår varför Evangelion uppskattas så mycket av tonåringar. Första gången jag såg Evangelion gick jag på gymnasiet, och sexton år senare är jag tacksam för timingen.
Att jag uppskattar Evangelion än idag beror på att ju äldre jag har blivit desto mer har jag kommit att uppskatta seriens vuxna. Min omvärdering av seriens figurer har följt min utveckling som människa, som kvinna och yrkesperson. Precis som seriens unga såg jag ned på figurer som jag tyckte betedde sig omoget – och som jag idag hemskt gärna skulle vara vän och kollega med. Precis som seriens unga såg jag upp till figurer som betedde sig coolt – och som jag idag öppet skulle himla med ögonen åt. Vuxenhet var inte det jag trodde, och idag tänker jag att Evangelions vuxna alldeles utmärkt förstår de ungas kamp. Det är de unga piloterna som fattar ingenting. Som sig bör.
2012 frågade jag mig vem Misato skulle bli när hon växte upp. Sex år senare går jag in på arbetsplatser säker och rakryggad, jag är kunnig, jag hanterar kriser, folk vänder sig till mig för att de kan lita på mig. Jag har blivit mer stabil. Skaffat ett silverkors. Köpt lägenhet men inte lärt mig att städa. Haft en relation med en charmig man, och överlevt. Sett människor växa upp framför ögonen på mig. Börjat dricka burköl. Fuckat upp, och ångrat mig, och fuckat upp igen. Kastats mellan lycka och förtvivlan. Lärt mig massor.
Ska man se Evangelion? Ja, det är väl klart man ska? Det är en av sitt mediums största klassiker. Pallar ni örti säsonger Game of Thrones pallar ni 26 avsnitt på 20 minuter. Jag ska nog bara backa lite från en ny våg av hot takes på Evangelion. Väck mig när Netflix släpper Utena.
Tanja Suhinina 