Har precis börjat läsa GULAG-arkipelagen. 36 sid in i kanske 1800 sidor hamnar Solzjenitsyn i sin första cell som han delar med tre stridsvagnssoldater som hamnat där för att sextrakasserat två kvinnor varav en var en befälhavares fälthustru. Det sägs rakt ut att alla vet att hade kvinnorna varit tyskor hade man kunnat våldta dem och döda dem sen och det hade närmast setts som positivt. Hade de varit polskor hade man i alla fall fått trakassera ifred. Men nu åkte de fast.
Jag tycker det är intressant då allt det här sägs rakt ut och det är ju ett väldigt modernt resonemang där man pratar om ”rätt” och ”fel” våldtäktsoffer. Inom den moderna feministiska diskursen är det här en typisk illustration för rättssystemets godtycklighet och ojämlikhet gentemot offer. I boken blir det snarare illustration av systemets orättvisa och godtycklighet gentemot förövare (som SÅKLART också är offer då just rättssystemet i det fallet är ju…)
Jag tycker det är intressant hur jag med min bakgrund direkt ser båda perspektiven, medan jag kan slå vad om att massor med män som läst det här endast ser Sovjetsystemets förtryck. Och överlag har jag läst väldigt mycket snubblitteratur på sistone, och överallt är det svart på vitt skildringar av sexuella övergrepp. Man behöver inte anstränga sig och analysera, det står rakt ut. Men ändå SER folk inte det. Jag tycker det är fascinerande.
Tanja Suhinina 