Blogg

Homo Ludens

otter-2244715_960_720
Typiskt lekfullt djur.

Ibland tar det lång tid att knyta ihop trådar man springer på i livet. När jag läste utvecklingspsykologi på termin ett fastnade jag för begreppet lekbeteende. Det är alltså ett sätt som barn signalerar att det de gör är på låtsas och inte handlar om verklig tävling, aggression, eller appropriering av grannbarnets nalle. Jag minns att det illustrerades med två barn som lekte med hattar, pojken började bli upprörd när flickan gjorde något med hans hatt, men hon ruskade på sig illrigt på ett sätt som signalerade att det är en lek det rörde sig om. Han blev glad. De började prova olika hattar tillsammans.

***

Kornej Tjukovskij är mannen bakom de flesta ryskspråkiga barns tidigaste litterära minnen. Min mor hade läst hans diktsagor för mig så ofta att hon till slut kunde återberätta dem utantill, mindes hon fel så rättade jag henne. Att hans dikter är så omtyckta och lätta att komma ihåg beror delvis på att han var intresserad av barnens lek och språkutveckling. Han skrev verkligen för barn med förståelse och respekt för barnens språk. Kan man ryska har man möjligheten att ta till sig hans samlade observationer och funderingar i boken Mellan två och fem, ni övriga får hålla till godo med en anekdot. I ett avsnitt skriver han om en av sina dikter för yngre barn som i stort sett går ut på att alla djur har blandats ihop – grisar säger mjau, fiskar springer på fält, en kanin försöker förgäves tala djurriket tillrätta. Tjukovskijs kommentar är att den bygger på att barn i viss ålder förstår att man kan ljuga med flit och det är roligt, det är socialt, man delar en förståelse för att man säger fel och båda vet om det. Jag omsatte en gång teori i praktik på en yngre kusin. Första gången jag hävdade att kossan säger pip tittade hon skeptiskt. Andra gången skrattade hon till. Sedan frågade jag henne vad katten säger och hon såg på mig lurigt och utbrast ”muuuu!”. En halvtimme senare var hon expert på att själv hitta på nya skämt, och vi skrattade så vi grät.

***

I yngre vuxenåldern läste jag en text som vände sig mot idén att det är bra för barn att hålla på med idrott som styrs upp av vuxna. Man säger ofta att organiserad sport lär barn disciplin och gemenskap, men texten poängterade att när idrott är organiserad blir regler något som kommer utifrån/uppifrån och problemet med att bryta mot dem blir att man kan bli påkommen. När barn däremot spelar fotboll på en ödetomt är regler istället något man kom överens om tillsammans, och att bryta mot reglerna är ett svek mot gruppen, även om brottet leder till att laget vinner. När barn leker utan vuxna lär de sig att ta hänsyn till att alla är olika, de lär sig att lösa konflikter, och de fokuserar mer på att spela bra än att vinna matchen och gå vidare i någon turnering. Spel och lek ligger nära varandra, men är också varandras motsatser.

***

2018 har jag tänkt mycket på lekfullhet. Det tog mig lite tid att komma dit för vi pratar inte så mycket om lekfullhet till vardags. ”Lekfull” är ett ord jag mest sett i guider för styling av långt hår, aldrig i tinderprofiler, jobbannonser eller psykologutbildningar. Men efter många års sökande efter ett bra sätt att beskriva vad jag uppskattar hos andra, vad andra uppskattar hos mig, och vad jag tror är viktigt för att leva ett gott liv har jag landat i att leken är grejen. Jag leker. Jag tycker det är viktigt att leka. Jag gillar människor som leker. Jag tror att man mår bra av att leka.

Hur leker man ens som vuxen? Humor är ett uppenbart sätt. När mina vänner säger ”du är en gul person” gör de det med ett särskilt tonläge som signalerar att de inte egentligen är frälsta av Omgiven av idioter, däremot anspelar på att boken är dum och jag är psykolog. Något som skulle vara ordentligt irriterande i ett annat sammanhang och sagt på allvar blir istället kul. Att det är lek som händer visas genom sammanhang, genom tonläge, genom att personer som uppenbart vet hur man egentligen ska säga säger precis tvärtom – precis som min lilla kusin som sa ”muuuu!” när jag frågade om katten.

Och så leker man förstås vid sex, från flört till svettiga lakan. Det är svårt att sätta fingret på vad som kännetecknar att en platonisk interaktion har övergått i sexuell, men lekfullheten är en faktor. Det är när människor börjar leka med varandra som man kan misstänka sexuell spänning och som monogam partner tycka att beteendet är opassande – ofta innan leken ens blivit uttalat sexuell. Själva lekfullheten blir avslöjande – inte bara för att sexualitet och lekfullhet går bra ihop, utan också för att det är så sällan som vuxna leker med varandra.

Det fortsätter vara lekfullt även när det blir mer explicit sexuellt – det är på låtsas, det är att gå in i en annan värld, det är att säga saker som man inte menar där hela poängen är att man gemensamt delar upplevelsen av att man förstår att det inte är det som menas egentligen, det är fart, tävling och spänning utan prestation. Man säger ”du är för dålig för att köpa mjölk” fast man givetvis inte tycker det, och för att visa att man inte alls tycker personen är dålig. Man tar på varandra för att man är just nu inte alls Roro och Jonna på personalfesten, utan Justin Timberlake och Britney Spears 2001. Man säger ”det kommer aldrig funka att va ihop med dig för jag kommer bara fylla hela kylen med biff” till en het vegan som man inte ens kysst än, i en ton som tillåter en att säga det rakt ut fast det hade varit otänkbart att säga på allvar. Och lekbeteendet finns där för att signalera att det är en lek, så att alla är med på leken, så att omgivningen ser att man leker.

Här blir distinktionen mellan lek och spel åter intressant, för medans ömsesidig lekfullhet ofta är uppskattat i raggning är det ofta negativt laddat att spela spel. När jag möter personer som upplever att de tappar gnistan i sexlivet, att sex funkar men liksom inte är kul, saknas den ömsesidiga lekfullheten i tio fall av tio. Det blir som skillnaden i att sparka boll på rasten och att behöva infinna sig vid en särskild plats, spela match en särskild tid och ha särskilt sorts strumpor. Det finns en charm i det och många gillar spel (sport som sex), men är det leken man saknar kommer spelet inte ersätta det – om man inte behärskar det så bra att det återigen blir en lek.

Lek och sex blir också relevant i det offentliga samtalet om samtycke. Påtagligt ofta får man samtycke att låta som ett spel, med externa regler att följa, formalisering och svårigheter att vara flexibel om man inte längre är intresserad av de ursprungliga premisserna. Det kommer från personer på båda sidorna av samtyckesdiskussionen. De som tycker att samtycke är krångligt pratar om kontrakt man ska behöva skriva innan man ens försöker ligga med frugan (och vad händer om man ändrar sig mitt i?!). De som tycker att samtycke är bra har en tendens att utveckla komplicerade system och regelverk som ska täcka möjliga eventualiteter.

Jag tänker att jag hellre skulle vilja utgå från bra lek än bra spel för att hitta ett sätt att förhålla sig till samtycke som är funktionellt och sexigt. När leken är bra är samtalet om regler och premisser pågående under hela leken, och diskussion om reglerna en naturlig men tämligen odramatisk del av det hela där man gemensamt kommer fram till hur man ska göra just den här gången (ni som lekt kurragömma med barn ni aldrig mött förut förstår vad jag menar). Det finns utrymme för att prata om det som pågår utan att prata sönder det. Leken pågår så länge den är kul och givande, man kan ändra regler och premisser under tiden och man slutar när det slutar vara roligt. Det kan finnas roller, det kan finnas makt, det kan bli krävande och våldsamt, men det slutar inte vara en lek med allt det liv som finns i leken. Leken kräver ömsesidighet, uppmärksamhet, och de enda som bedömer om leken är rätt eller fel är deltagarna. Ett spel som avbryts mitt i för att deltagarna tappat intresset är avbrutet spel. En lek som slutar när deltagarna tappat intresse är inte avbruten, den pågick exakt så länge den behövde.

Jag är ingen barnpsykolog, men det stoppar mig naturligtvis inte från att ha åsikter om barn. En åsikt som jag vet att jag delar med många är att barn idag ofta har för lite utrymme för fri lek, den tiden äts upp av reglerade uppstyrda aktiviteter och skärmar. Leksaker är mer specifika och styrande än förr, och digitala spel erbjuder också mindre utrymme för kreativitet än – ja, här kommer den – att leka med kottar i skogen. Jag tror det är negativt att gå miste om alla fördelar med den fria leken, även om det nog blir folk av dagens ungar med. Och jag tänker likadant om vuxna. Det är så mycket som är reglerat, uppstyrt och planerat, vi vet så mycket om hur man gör rätt, vi försöker maximera allt och inspireras av elitidrottare. I det riskerar leken att helt försvinna. Och jag tycker att man ska leka. I sexet och i livet i allmänhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s