Blogg

Gemenskapsporr

rosa diaz
Det här är Rosa Diaz från Brooklyn 99 och ingen som känner mig är förvånad över att jag gillar henne bäst.

Någon gång för länge sedan läste jag en text om sitcoms. Den beskrev att en av aspekterna som lockade en att slå sig ned framför Vänner eller How I Met Your Mother var att få se något åtråvärt med ouppnåeligt – vuxna människor som har oceaner av tid. När ens fritid äts upp av livspusslet, hämtning, lämning, ärenden och middagslagning, när ens sociala liv består av att säga att man borde ses, när man får en halvtimme över  – då bänkar man sig framför teven och kollar på tidsporr.

 

Jag tänker på det nu när min parrelations sofftid ägnas åt Brooklyn 99, en sitcom som kretsar kring en polisstation. Jag skrattar, jag slappar, jag äter popcorn och jag känner en sanslös längtan efter att ha det de har. Det är inte kompisar, jag har vänner och slappar med dem regelbundet. Kollegor, däremot. Att ingå i ett stabilt arbetskollektiv där man långsamt lär känna varandra, ha traditioner, gemensamma minnen, internskämt och relationer under tiden man gör vettiga saker tillsammans. Det har jag inte, och har aldrig riktigt haft. Jag är knappast ensam om det.

Som färdigutbildad psykolog har jag mestadels jobbat inom vården, en miljö som bevisligen har mycket potential för teveserier om ett gäng personer som jobbar och relaterar tillsammans under en längre tid. Det är inte alls så det har funkat för mig. Snarare har det varit deltider på olika arbetsplatser, hög personalomsättning, sjukskrivningar och en ständigt byte av arbetskamrater. Har det inte varit jag som bollat deltider med plugg eller bytt arbetsplats så har det varit kollegor som bytte jobb, bara jobbade med mig en dag i veckan eller blev sjukskrivna en längre tid. Psykiatrijobben har varit lite mer stabila. Primärvården har snarare varit som den där floden man aldrig kan stiga ned i två gånger.

Ensamhet har varit ett ämne på tapeten under 2019 och allt tyder på att vi kommer fortsätta prata om ensamhet även 2020. Vinklar med mer eller mindre verklighetsförankring dyker i upp i texter som ska ta tempen på samtiden – äldre, kvinnor med bra utbildning men utan man och barn, att vi bara stirrar i våra skärmar istället för att connecta på riktigt, incels som kan bli aggressiva och överlag unga män som står utanför arbetsmarknaden.

Just arbetsmarknaden och vad arbetsmiljön* gör med människors mående har varit något jag tänkt på under en längre tid, att jobba som psykolog inom primärvården förser en med ett rikt material. Gigekonomin, otrygga korta anställningar, deltider, röriga scheman och stor personalomsättning påverkar inte bara stressnivåer och upplevelse av stabilitet i livet. Det påverkar inte bara ens möjligheter att skaffa en bostad eller fatta livsbeslut som kräver stabil ekonomi. Det innebär även att man mycket väl kan ha jobb utan att egentligen ha arbetskamrater. Man får all den stressen och allt det jobbiga med att samarbeta med människor utan att få ut det positiva som kan komma ur att långsamt lära känna personer man inledningsvis inte klickade med.

För mig är det här inget större problem, bara källa till sorg över något jag önskar att jag hade men som jag av olika anledningar inte kan få eller väljer bort. Jag har ju ändå valt frihet och specialintresse över arbetskollektiv och tätt samarbete. Om jag verkligen hade velat hade jag kanske kunnat hitta en arbetsplats där jag skulle kunna få psykologa mig i en fast arbetsgrupp. Många har inte den möjligheten. Och nu pratar jag inte ens om att ha en rolig händelserik arbetsplats med arbetskamrater man älskar. Jag pratar om att överhuvudtaget ha en arbetsplats, alltså bokstavligen en plats där man arbetar, någonstans där man fysiskt träffar kollegor, chefer och andra yrkesgrupper som är inblandade i verksamheten. Jag pratar om att ha kollegor som man faktiskt hinner lära känna, om att träffa samma personer så pass ofta att man orkar ta samtal på knagglig svenska och se till att den blir mindre knagglig, om att kunna gå till lunchrummet och på ett ungefär veta vilka man kommer träffa. Ganska basala saker, egentligen.

Det här är knappast en originell tanke, men ändå värt att tänka på när arbete automatiskt förutsätts vara en ingång i gemenskap, kollektivt, samhället eller språket. Vilken sorts arbetsplatser tänker vi oss då, och hur mycket relationsbyggande kan vi vänta oss i en situation där människor ständigt byts ut. Själv får jag fortsätta kolla på gemenskapsporr på Netflix men välja friheten i arbetslivet. Jag har ändå tur med att ha stark gemenskap i en kompiskrets där det normalt att träffa minst någon i gänget minst en gång i veckan. Vänner som jag faktiskt mestadels fått från ett föreingssammanhang där personen som idag är mina kompisar ofta säger att de från början var rädda för mig. Sen hängde vi i samma kretsar, arbetade sida vid sida och efter ett tag så hade man visst lärt känna varandra bortom första intrycket.

*OBS viktigt att den ofta är OLAGLIG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s