Jag tänkte nu fortsätta med vänskapstipsen, några korta inblickar i vad kursen om vänskap för vuxna kommer att gå ut på. Idag tänkte jag skriva lite om situationer när man tänker åt andra, och negativt dessutom.
Jag möter ofta patienter som vill lära känna fler personer, och till och med har möjligheter att lära känna fler, men de tar ändå inte tillvara på de chanserna som finns. När man utforskar varför det blir så är det olika former av samma tanke som ofta återkommer – ”varför skulle de vilja umgås med mig, de kommer bara tycka att jag är tråkig”. Det här är en vanlig tankefälla bland personer som är socialt ängsliga. Ibland är det uppenbart var tanken kommer ifrån, man kanske har varit med om jobbiga saker. I andra situationer finns det ingen uppenbar händelse som kan förklara tankarna. Och ofta tänker man så även om personer som man faktiskt umgås med.
Tankefällan blir en självuppfyllande profetia. Det leder ju lätt till att man undviker människor, och dessutom blir misstänksam i kontakten eftersom man tänker att de egentligen är dumma och inte vill umgås. När de inte umgås med dig och du känner dig ensam kan du i din tur bli stärkt i uppfattningen att folk inte finner dig intressant för att du är tråkig, och kanske rentav känna att du gör andra en tjänst genom att inte ta upp deras tid.
Något jag ofta föreslår för mina klienter i det läget är att sluta fatta beslut åt andra. Det är faktiskt inte upp till dig att avgöra om dina kollegor, mostrar eller lagkompisar tycker att du är tråkig och om det är värt att umgås med dig. De får fatta egna beslut, och om de beslutar att du är tråkig ska det vara de och inte du som beslutar detta. Om de beslutar att de vill umgås med dig är det också deras vuxna beslut, och du kanske inte håller med om att du värd att lägga ner tid på, men de verkar ju tycka det, och vem är du att bestämma åt dem.
Det här sättet att tänka på funkar inte för alla, men många tycker det är hjälpsamt. När tanken ”hen tycker egentligen att det är tråkigt att fika med mig” dyker upp kontrar man helt enkelt med ”men det är inte min sak att bestämma vad hen gör av sitt liv”. I min erfarenhet vill kompisen allt som oftast fortsätta fika med patienten, och efter ett tag brukar patienten själv inte längre tänka att kompisen fattar orimliga fikabeslut.
Tanja Suhinina 