Den realistiska romantikerns guide till förgängligheten

I min bokhylla står det några exemplar av Med gröna ögon, en samling dikter av Marina Tsvetajeva (i urval och övrsättning av Annika Bäckström). De var fler förut. Jag upptäckte samlingen för kanske fem år sedan, och fastnade för tolkningen av Slutsång, ett poem om ett par som gör slut en kväll i Prag. Jag beställde omedelbart hem en bunt. Jag bestämde mig nämligen för att ge boken som minne till mina partners vid framtida uppbrott, och om en diktsamling blir slutsåld kan det vara svårt att få tag i en när man väl behöver den. Så jag byggde ett lager.

Den verkar mycket riktigt vara slutsåld nu. Jag har en buffert, men jag kommer säkert behöva fler så småningom.

Man säger att ungefär varannat äktenskap slutar med skilsmässa. Och det är ändå den mest ambitiösa formen av romantisk relationsbildning må man väl ändå säga. Även de 50% som aldrig skiljer sig har med allra största sannolikhet en rad förhållanden som tagit slut bakom sig. Ungdomsförälskelser, distansrelationer, samboskap och förlovningar som funnits men inte längre finns. Framtider som var tänkta, men aldrig inträffat.

Det har skett en del senaste åren när det gäller att ändra attityden till skillsmässor, som svenska boken Happy, happy, men vi har inte riktigt kommit till den riktiga acceptancen för att relationer tar slut. Vi pratar inte om det tills vi måste, inte när vi inleder relationer eller när den pågår och det finns inga tankar på att avsluta den just nu. Pratar vi om det, så är det främst om att en relation kan sluta när någon av partnerna dör, men vi pratar påtagligt mer sällan om vanligare orsaker till uppbrott. När vi pratar om steg man vill ta i relationer – kanske träffa vänner, flytta ihop, skaffa barn i framtiden – pratar vi inte om hur vi vill att det tar slut. Det kanske känns omöjligt att samtidigt satsa på en relation och tänka att den kommer att ta slut någon gång. Men det är egentligen inte mer komplicerat än att man kan leva med vetskap om att man en dag kommer att dö.

Ja, jag vet. Den är också svår.

Om jag får fritt önska kring hur relationsnormer skulle förändras under min livstid skulle jag förstås gärna vilja se att fler reflekterar över hur de vill ha sina relationer, och tänka mer på hur man vill vara som partner än på hur man borde göra. Men något annat jag verkligen skulle vilja se är att man vågar prata mer om att relationer tar slut. Att man kunde prata om det som man pratar om att flytta ihop, skaffa barn eller hur man borde måla om badrummet. Som KBT-psykolog är jag förstås helt övertygad att människor skulle leva bättre liv om de accepterade sin dödlighet och lärde sig prata om jobbiga saker. Så jag tänkte komma med förslag på några saker att tänka på och diskutera om man vill ta hand om sina relationer från början till slut. Blir det för magstarkt får du gärna byta ut ”när” till ”om”.

Picknick vid vägkanten

Trots vissa trakasserier av svenska twitter har jag inte lyckats utröna vad campsite rule heter på svenska. Det är alltså regeln om att lämna en plats i samma eller bättre skick som när man kom dit. Oavsett vad det heter så är det en bra grundregel i relationer.

Hur bra har du varit på det? Skulle du behandla personer du dejtar annorlunda om du var inställd på att de ska lämna relationen med dig i gott skick? Vid tidigare uppbrott, i vilken form mötte du dina partners och i vilken form var de när du var klar med dem? Om du har pågående relationer, hur lovande ser det ut på den fronten? Och glöm inte bort dig själv nu, för du har även ansvar för att du ska må bra. Hur har det varit i tidigare relationer, byggde de upp dig eller bröt de ned dig? Om en pågående relation skulle ta slut nu, är du i sämre skick än när du inledde den? Vad kan du göra för att alla inblandade ska vara på en bra plats när ni separerar?

Relationer går naturligtvis upp och ned. Man kan inte alltid sluta på plus. Men ambitionen att inte svina ned vid rastplatsen kommer ge er bättre uppbrott – och sannolikt bättre relationer.

Blåskägg

Det var en gång en ung kvinna som gifte sig med en man som hade blått skägg och dåligt rykte. Hans tidigare hustrur hade nämligen försvunnit spårlöst och ingen visste vad som hade hänt dem. Men hon gifte sig ändå, han är ju ett kap, med ett slott och allt. I hans borg fanns det ett rum dit hon inte fick gå, men en dag var han bortrest och hon gick dit ändå. Där låg hans tidigare hustrur döda i en pöl av blod. Förskräckt tappade hon nyckeln till rummet, och när hon försökte tvätta bort blodfläcken kom den bara fram på andra sidan. Maken kom på att hon hade varit i det förbjudna rummet, och var nära att mörda henne, men hennes bröder kom i sista sekund och mördade honom istället.

Vad kan vi lära oss av det, utom att inte läsa läskiga sagor när vi är sju jordsnurr och ensamma hemma? Jo, att om du träffar någon vars ex är spårlöst försvunna ur hens liv så är det dags att dra öronen åt sig. Det kan kännas taskigt att vara misstänksam i ett sådant läge, man ska ju lita på sin partner och tro gott om hen. Och tillit är viktigt men du vill inte hamna där i en blodpöl med de andra. Om någon handlar som om den hade något att dölja kan det mycket väl bero på att den har det.

Tänk på barnen!

De flesta av oss bär på idéer om hur relationer ser ut, vilka skäl ses giltiga för att bli ihop, och vilka skäl ses som giltiga för att göra slut. Någon anser kanske att det är rimligt att lämna en relation när den passionerade förälskelsen är över, medan någon annan tänker att man går först när man har försökt att lappa ihop något trasigt i flera år. Det finns inga rätt och fel, men om man inte pratar om det finns det risk för otrevliga överraskingar. Prata med din partner om när ni tycker det är rimligt att göra slut. När man fått känslor för någon annan? När man inte haft sex på ett halvår? När man trivs bra ihop, men snarare som syskon än som partners? När barnen flyttat hemifrån? Ni kanske aldrig kommer överens, men om ni vet var ni har varandra blir det också lättare att förbereda sig på uppbrottet.

Max don’t have sex with your ex

Något annat man kan tycka olika om är hur man förhåller sig till varandra efter ett uppbrott. Sociala normer kring det kan variera, och det som är självklart i din krets kanske inte alls är självklart i partnerns. Man kan inte exakt förutspå hur man kommer reagera när det tar slut just den här gången, men det är bra att prata om hur ni vill ha det när ni gjort slut. Kan ni bo ihop, eller ska en av er flytta ut dagen som ni bestämt att det är över? Ska ni satsa på att vara vänner efteråt eller kommer alla delar av relationen avslutas tillsammans med den romantiska? Om ni efter beslutet att skiljas fortfarande har känslor och attraktion för varandra, vill ni kunna ha nära stunder och sex fast ni är på en bestämd bana åt olika håll? En del av det kan man gissa sig till beroende på hur partnern hanterar sina tidigare flammor. Är din nya kille bästis med sina ex är det förmodligen det han frväntar sig av dig vid uppbrott. Det kan bli väldigt jobbigt om du hellre flyttar till en annan stad än se din tidigare partner på ICA. Så prata med varndra om det, för att sköta separationen så bra och omtänksamt som möjligt när det väl kommer.

Klarar du dig själv?

Det är trevligt att dela livet med någon. Man stöttar och avlastar. Den andra personen kanske är riktigt bra på något du själv hatar att göra. De gör det, du slipper, du gör något de hatar och alla vinner på det. Men fundera på hur ditt liv skulle bli om du plötsligt blev utan det stödet. Du kanke tjänar väldigt mycket mer än din partner, vilket innebär att er levnadsstandard anpassas efter din inkomst, och kanske blir det också så att hen går ned i arbetstid eller tackar nej till mer krävande arbeten som skulle innebära högre inkomst. Det kanske också funkar väldigt bra för er just nu och ni är nöjda, men kommer ni vara nöjda när ni gjort slut? Kommer ni vara nöjda med att partnern får lägre pension? Kommer ni vara nöjda med att du har råd att behålla huset medan den andra flyttar till ett mycket mindre boende, och barnen får väldigt olika villkor varannan vecka?

Det kanske ni kommer vara nöjda med, och barn dör faktiskt inte av att se att liv kan se olika ut. Men om ni inte skulle vara nöjda med det skulle jag föreslå att ni i planering av gemensam ekonomi tar hänsyn till att beslutat ni fattar idag påverkar hur era liv kommer se ut när ni separerat.

Pengar är inte allt, förstås. Hur är det med det sociala livet? Vem ansvarar för att du träffar människor, har vänner, går på middagar och gratulerar Nanna till studentexamen? Du kanske är mer introvert, medan din partner är mer extrovert och ni trivs med att hen styr upp ditt sociala liv. Men kommer du trivas när den hjälpen försvinner? Har du andra än din partner som du kan vända dig till för stöd och sällskap (som du kan behöva i en kris, som exempelvis just en separation)? Kommer dina vuxna barn vilja komma förbi, eller blir det mest samtal vid födelsedagar?

Det är relativt lätt att lära sig att använda en borrmaskin eller vad barnens gympapåse faktiskt innehåller. Det är relativt svårt att ta ikapp resultat av att man under en lång tid låtit någon annan sköta ens ekonomi eller relationer. Det kortsiktiga kan man ta upp när krisen kommer. Det långsiktiga behöver man tänka på när det är bra.

Framtid

Kan man ens prata om en framtid när man utgår från att relationen kommer att ta slut? Självklart. Prata om framtider som kan bli om ni stannar tillsammans, om hur ni vill ta hand om varandra på ålderns höst, hur ni ska cykla genom Sverige, hur ni ska bo med era tre barn. Men prata också framtider där ni kommer att gå skilda vägar. Om vänskapen ni kommer att behålla. Om att vara gudförälder till den andres barn, eller att komma till deras bröllop i röd klänning, eller hur ni kommer skämta med nya partnern om hemska ovanor ditt framtida ex har (“försöker hon fortfarande odla penicillin I disken på köksbänken?”). Om att tjugo år efter uppbrottet städa vinden och hitta skokartong med kärleksbrev från tiden då ni bodde i Amsterdam respektive Falköping och Skype var bra, men det kändes så starkt att få papper som ens kärlek kysst.

När man satsat hela sin framtid på att relationen håller förlorar man vid en separation inte bara relationen, utan även framtiden. Att vara öppen för olika framtider tar naturligtvis inte bort all sorg, det är rimligt att sörja den framtiden man helst hade velat leva, men det är en trygghet att ha alternativa framtider som kanske inte är de bästa, men fullt beboerliga.