Jag har ett konto på Instagram där jag försöker visa hur en psykolog/sexologs vardag ser ut. Det vill säga att man tuggar papper, skriver journal, skriver ut fakturor och annat man drömde om att få göra när man var liten. Ibland interagerar jag med läsarna, så en gång frågade jag vad jag skulle blogga om. Ett önskemål blev ”min ångest – andras ghosting”.
Ghosting är när man utan förvarning försvinner ur någons liv – slutar höra av sig, går inte att nå på de vanliga kanalerna, som om man hade försvunnit från jordens yta. Man kan ghosta vänner, men det vanligaste är nog att ghosting händer i dejtrelationer. Man träffar någon, man ses ett tag, man har så pass mycket kontakt att man kan börja förvänta sig att man kommer att höras igen. Plötsligt – radiotystnad. Aj.
Ångest är ett jobbigt tillstånd som händer alla ibland, vissa oftare än andra. För vissa är det så pass sällsynt att livet knappt påverkas. För vissa en så stor del av livet att man hade varit en helt annan person utan ångesten. Och det dryga med att må dåligt psykiskt är att man inte bara mår kasst, man blir dessutom lätt en knepig människa för andra att hantera. Det är fruktansvärt orättvist att människor som redan mår dåligt också riskerar att få sämre relationer, det är så djupt taskigt och sorgligt att det är så. Men det blir ofta så. Det är lätt att vara en bra dejt, vän och partner när man mår bra. När man mår dåligt har man ofta knappt ork med sitt, än mindre med andra.
Så man orkar inte upprätthålla relationer, man orkar inte inleda, eller fördjupa, eller ta hand om, eller tänka på dem. Man orkar inte reflektera över hur en situation ser ut från den andras perspektiv. Man orkar inte reda ut allt man känner och hantera hjärnspöken som gladeligen dyker upp när en relation fördjupas. Så man drar sig undan. Man undviker att tänka, att göra, att höra av sig i en sekund till, en minut till, en timme till, en dag till.
För varje steg blir det svårare att ta tag i saken. För varje steg tillkommer allt tyngre skam över att man inte hört av sig. För varje vecka blir det mer stelt att ta upp telefonen och säga att det här kommer nog inte funka.
Varför ghostar man? Det korta svaret är (som i fallet med många andra varför-frågor jag fått i terapirummet) för att man kan. Man väljer ofta att ghosta i situationer där man behöver säga något som kommer leda till dålig stämning. Kanske frågor. Kanske någon som blir ledsen eller besviken eller anklaga dig för att du har ljugit. Det är lätt att skjuta upp något, att inte ta tag i det, att inte svara på meddelandet precis just nu. Vi säger gärna att vi inte vill göra den andre ledsen och besviken. Men det vi egentligen inte vill är att behöva hantera det. Utanför vår bubbla får personen må dåligt bäst den vill.
När ens ångest påverkar en så pass att det blir ett mönster i livet kan det vara frestande att försöka slippa ansvara för den. Det är ju så surt, att man mår dåligt, sedan beter sig illa för att man mår dåligt, och sedan behöver hantera situationer som man orsakat men som man aldrig bett om att hamna i. Det kan kännas orättvist att behöva göra dubbelarbetet i att både må dåligt och att ta ansvar för konsekvenserna, men livet är orättvist och jobbigt. Här kommer några tips till hur du kan ta ansvar för ditt ångestghostande.
Fixa dig själv så gott du kan
Tänk att du har varit på resa och kommit hem med en spännande kontaktsmitta. Vad är det bästa du kan göra för dig själv och andra? Är det att försöka låtsas bort sjukdomen, bete sig som vanligt och smitta andra? Nej, du kommer bara smitta halva stan och fortsätta må dåligt. Är det att låsa in sig hemma och aldrig träffa någon igen? Nej, du kommer fortsätta må dåligt, och förvägra andra nöjet i ditt sällskap.
Är det att behandla sjukdomen så att du kan komma ut och umgås med andra? Ja, det var det jag fiskade efter.
Nu är ångest inte nödvändigtvis en sjukdom, men tankegången är densamma. Att ta hand om dig och ditt mående är inte bara bra för din skull (även om det i sig kan vara belöning nog), utan även viktigt för att människor i din omgivning ska må bra. Så ta hand om dig. Lär känna dig själv. Läs dikter, gå på teater, reflektera över vad din mänsklighet gör med dig och andra. Sök vård om du behöver. Läs en självhjälpsbok och gör de förändringarna som boken föreslår. Omge dig med människor som kan vara ärliga mot dig och lyssna på deras råd.
Var konsekvent
Det är knepigt att både vilja ha nära relationer och vara rädd för dem. Ett fuskigt sätt att försöka äta kakan men att ha den kvar är att vid något tillfälle säga att man brukar försvinna efter ett tag, men att i övrigt bete sig som att man faktiskt vill ha en ömsesidig kontakt – så länge det passar en. Då kan man ju bara säga att den andra sidan har övertolkat och dragit orimliga slutsatser, för du sa ju faktiskt att du inte är att räkna med.
Mänsklig kommunikation består av väldigt mycket mer än en grej man säger vid något tillfälle. Vad säger du förutom att du är en fuckgirl med stor ghostvana? Pratar du om att ni borde gå och se Little Jinder i november? Sa du ”vi hörs” precis innan du försvann i Bermudatriangeln? Gosade du ned näsan i hans armhåla medan han pratade om att du skulle älska hans dotter, så att han såg framtida familjeidyll medan du tänkte att du måste fly relationen? Handen på hjärtat – du vet nog själv att du har varit oärlig. ”Jag har ju faktiskt varnat” lurar ingen.
Här kan man lätt invända att personen kanske inte hade velat dejta dig alls om du hade varit realistisk i din kommunikation. Kanske stämmer det inte, och du hade fått en rolig femveckorsromans ändå – utan dåligt samvete och sura miner. Kanske stämmer det och det är ju lika bra. Din tilltänkta slipper att bli ghostad. Och du – vad gör det med dig om du gång på gång lurar till dig relationer? Om du gång på gång lurar till dig förhållanden kommer du aldrig lära dig att du är värd att ha nära relationer.
Be om ursäkt
Jag håller fast vid att förmågan att såra snällt är bland det viktigaste man kan lära sig om relationer, men ibland är skadan redan skedd och det som återstår är att be om ursäkt. Att be om ursäkt på ett bra sätt är också en bra relationsfärdighet, så se det här som ett tillfälle att lära. Det viktigaste att komma ihåg är att ursäkten är till för den du ghostade och inte dig.
- Kommer personen må bättre av att du ber om ursäkt? Oftast är det uppskattat, men i vissa fall är det bättre att inte riva upp gamla sår.
- Poängen med ursäkten är att du visar din förståelse för den ghostade och inte att den ska förstå och sympatisera med dig. I ”jag hade ångest och därför sårade dig” ska fokus ligga på ”sårade”. Att förklara varför du sårade är egentligen inte ens nödvändigt, om det inte får den ghostade att må bättre.
- Om den ghostade förlåter dig eller inte är den personens beslut. Ursäkten ska fokusera på att du ser att du ser den ghostades smärta och ångrar att du sårat den. Inte på att den ghostade ska se dig och lyfta bort dina skuldkänslor.
Tanja Suhinina 