När jag bestämde mig för att blogga om relationsformer (som monogami och flersamhet) inför mina kommande workshops frågade jag er på Instagram om ni har några önskeinlägg. Ett av era förslag var hur man kunde dejta monogam + flersam, som jag skrev om senast. Ett annat blir dagens tema, och det ska handla om att problematisera kommunikation. ”All kommunikation är inte bra kommunikation” skrev personen som önskat inlägget, och amen to that!
I ickemonogama kretsar framhävs vikten av kommunikation ofta, och det finns en stolthet över den goda kommunikationen flersamma har. Det finns naturligtvis fog för att flersamma kommunicerar mer än monogama – i en värld där monogami är norm kan monogama ofta helt låta bli att diskutera gränser med sin partner. Det finns också fog för att tro att bra kommunikation är viktigt för att relationen ska fungera fint. Men precis som allt annat positivt kan omfattande verbal kommunikation även ha en baksida.
Quick fix för närhet
När vi vill komma nära andra människor möts vi lätt av ett dilemma. Vi vill å ena sidan komma så nära varandra som möjligt och öppna upp oss, å andra sidan är det läskigt att öppna upp sig, man är sårbar och blottad. I början av en relation kan man fuska lite runt det genom att prata om sitt förflutna. Man visar ju vem man är, men har ändå lite trygghetsavstånd. Efter ett tag tar det förflutna slut och man tvingas prata om hur det är idag, vilket innebär mycket mer sårbarhet. Ett samtal om vad båda känner i relationen kan vara jobbigt men också katarsiskt och intimitetsskapande. Efter ett relationssnack kan man känna sig extra nära varandra.
Just den närhetsskapande effekten är något som kan leda till att man börjar använda hela processen för att få en känsla av närhet utan att egentligen riskera något. Istället för att förmedla viktig information och förstå varandra bättre spelar man upp ”utlämnande samtal” där inget som sägs är viktigt på riktigt.
Mycket snack (och lite verkstad)
Min profession har gett världen mycket gott. Min profession har också gett världen en del mindre konstruktiva idéer, och en av dem är föreställningen om att man löser problem genom att prata. Förlåt, världen.
Det mesta okonstruktiva som vi gör grundas i att vi vill slippa någonting jobbigt. Det tidigare fallet handlade det om att slippa att blotta sig. I det här fallet handlar det om att slippa göra jobbiga saker och känna jobbiga känslor. Man lurar sig själv, eller på riktigt tror, att man kan göra potentiellt jobbiga upplevelser enkla genom att prata och planera. Till en viss grad går det såklart, men det finns gränser och förr eller senare behöver man faktiskt sluta planera. Man behöver göra, man behöver testa och se hur det går, man behöver känna jobbiga känslor som inte går att snacka bort.
Policydokumentfällan
Om man följer nyheterna är man kanske bekant med följande händelseförlopp: 1) det pågår något dåligt på ett företag eller en myndighet, 2) alla som jobbar där känner till det men inget görs 3) det dåliga kommer ut i media 4) företaget eller myndigheten säger att de tar det på största allvar och ska se över sina policydokument, 5) alla vet att det inte kommer att påverka någonting egentligen utom möjligen att göra det ännu svårare att klaga för nu finns det ju ett policy. Ja, jag är cynisk, men visst känns det igen?
I flersamma sammanhang har det länge funnits en tradition av att lyfta fram det positiva i att prata om gränser. Vad är okej och mindre okej att göra med andra? Hur ofta ska vi ha dejtkväll? Vilka typer av sex får man ha utanför sin primärrelation? Hur mycket berättar man? Den här typen av diskussioner och skriftliga överenskommelser kan vara guld, men det kan också skjuta förbi målet på exakt samma sätt som värdegrunder om att man inte får mobbas. Om det ser bra ut på pappret så har vi väl inga problem?
Ett glas som inte är halvfullt
Något företag och myndigheter är bra på förutom att ha fina värderingar på pappret är att ha så mycket administration att det överskuggar huvuduppgiften. Kommunikation i ett förhållande kan få samma roll. Kommunikation och överenskommelser finns för att rama in relationen och låta den utvecklas på ett bra sätt, men underhåll av relationen kan bli den största aktiviteten som faktiskt händer. Man pratar om relationen istället för att prata om kultur, politik, filosofi, memes eller små söta duniga ankungar. Man pratar om relationen istället för att göra saker.
Inledningsvis kan det vara skönt att gå upp i relationen fullt ut, men i längden blir det monotont och inte särskilt givande. Om relationen har problem kommer hela relationen handla om problemen, utan andrum och möjlighet att skapa något nytt. En relation där kommunikationen tagit över innehållet blir som ett glas som varken är halvfullt eller halvtomt, utan helt saknar innehåll.
Tanja Suhinina 